1713-1782 British Richard Wilson Galleries   Related Paintings of Richard Wilson :. | View in Windsor Great Park (nn03) | Snowdon from Llyn Nantlle | The future George III | View from the South-east with the house and bridge beyond the lake and basin | View of Part of the south front and the Part of the south front and the Palladian bridge to the east |
Related Artists:
HAMEN, Juan van der
Spanish painter (b. 1596, Madrid, d. 1631, Madrid). was a Spanish painter, a master of the still life paintings, also called bodegones. During his lifetime, he was prolific and versatile, painting allegories, landscapes, and large-scale works for churches and convents. However, today he is remembered mostly for his still lifes. In the 1620s, He popularized still life painting in Madrid. Juan van der Hamen y Leon was baptized on 8 April 1596 in Madrid, therefore, he must have been born there just days before that date. He was the son of Jehan van der Hamen, a Flemish courtier, who had moved to Madrid from Brussels before 1586, and Dorotea Whitman Gemez de Leon, a half-Flemish mother of noble Toledan ancestry . Van der Hamen and his two brothers Pedro and Lorenzo (both of whom were writers) emphasized their Spanish roots by using all or part of their maternal grandmother's family name, Gemez de Leon. The painter's father, Jan van der Hamen, had come to Spain, as an archer, to the court of Philip II were he settled, married, and his children were born. According to 18th-century sources, the artist's father had also been a painter, but there is no evidence for this. Juan van der Hamen inherited his father's honorary positions at court and also served as unsalaried painter of the king. Van der Hamen's artistic activity in the service of the crown is first recorded on 10 September 1619, when he was paid for painting a still-life for the country palace of El Pardo, to the north of Madrid. Noted for his versatility, Juan van der Hamen painted religious history paintings; allegories, landscapes, low-life subjects, portraits and still-lifes but the last two categories brought him the greatest fame. He served at the courts of Philip III and Philip IV and established the popularity of the new genre of still-life in Madrid in the 1620s. A prolific artist, van der Hamen painted all his works during the first decade of the reign of Philip IV. It is known that he painted more still lifes in 1622 than in any other period of his life. He also reached great personal fame as a portraitist, being this field, the one that provided him with greater personal success, since still life was considered a lesser genre. He executed a portrait of Philip IV and worked during the 1620s in a series of portraits of the principal intellectuals and writers of his time, including: Lope de Vega, Francisco de Quevedo, Luis de Gengora, Jose de Valdivieso, Juan Perez de Montalbon, Juan Ruiz de Alarcen and Francisco de Rioja. On van der Hamen's death, twenty of these portraits were inventoried as a single item among his belongings. The portrait of his older brother, Lorenzo van der Hamen, probably belonged to this series. The series itself was a focal point for philosophic speculation on the art of portraiture by some of the most distinguished minds of the time, who frequently praised Juan van der Hamen in verse and prose. Among Van der Hamen portraits, there is one of a dwarf, painted around 1623 in a powerful naturalistic style. This painting (Madrid, Museo del Prado) anticipated the later made by Velezquez. In 1626, van der Hamen painted cardinal Francesco Barberini, after a previous portrait by Velezquez had failed to please the sitter. Well satisfied with his work Cardinal Barberini acquired three further works from him. As a religious painter Juan van der Hamen worked for several religious institutions in and around Madrid and Toledo, like the Monastery of the Descalzas Reales, in Madrid, for which he painted altars. Few of these paintings are extant. The best surviving examples of his religious work are in the cloister of the Royal Convent of La Encarnacion in Madrid, painted in 1625 in a naturalistic tenebristic style. Juan van der Hamen was also a pioneer in the field of flower painting. Van der Hamen probably began painting floral arrangements in response to the flower pieces of Flemish artists, such as Jan Brueghel, who were regarded as exemplary masters in the field and whose works were much sought after in Spain. One good example of his work as a flower painter is his Offering to Flora , a visual poem that parallels the lyric verse of his time, in which he united his skills as portraitist and flower painter to produce one of the most beautiful paintings of the allegory of spring.
Edward Beyer
painted The Peaks of Otter and the Town of Liberty in 1855
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.